Impotens, dvs oförmåga att upprätthålla erektion tillräcklig för en tillfredställande sexuell aktivitet, drabbar många män någon gång under livet. 40% av 60-åriga män har moderat till svår erektil dysfunktion och problemet ökar ytterligare med stigande ålder.

Orsaker            

Vaskulär insufficiens

• Tillflödesproblem (vanligast)
  • Arterioskleros med nedsatt blodflöde till penis. Många av dessa patienter har diabetes eller är rökare.
• Avflödesproblem
  • Anatomisk missbildning i form av ett patologiskt kärl som dränerar corpora cavernosa hos yngre patienter. Hos äldre patienter kan en defekt i tunica albuginea föreligga, som ej skapar adekvat kompression av frånförande vener. Kräver oftast operativa ingrepp. Utredning sker hos urolog med s k kavernosometri.

Endokrina sjukdomar

• Sjunkande testosteronnivåer
  • Normalt anges nedre gränsen för S-testosteron till 11 nmol/l. Testosteronsubstitution kan testas vid värden under 15 nmol/l – kan ha effekt. Se separat PM.

Neurologisk dysfunktion

• Ryggmärgsskada
• Postoperativt efter kirurgiska ingrepp i lilla bäckenet
• Juvenil diabetes (ofta redan i 40-års åldern)
• Neurodegenerativa sjukdomar (t ex MS)

Psykogen impotens

• Vid nästan all erektionssvikt finns en samtidig (ev. sekundär) psykogen komponent. Misstanke om en renodlad psykogen impotens stärks om patienten är ung, uppger varierande förmåga, bibehållen natt/morgon erektion samt att patienten ibland har en normal rigid erektion. Ofta finns det prestationsångest med i bilden, dvs patienten är rädd för att ”misslyckas”.

Vissa läkemedel

• Framför allt hjärt-kärlpreparat och psykofarmaka

Utredning         

Anamnes

• Läkemedel
• Kärl- och neurologiska sjukdomar
• Tobak/Alkohol/Anabola steroider/Andra droger
• Sexualanamnes
• Morgonerektioner. En potent man har varje natt 2-5 nattliga erektioner under REM-sömnen. Avsaknad av nattliga erektioner kan numera diagnostiseras med sofistikerad apparatur s k Rigiscan.
• Relation till partner

B-glukos och ev. S-testosteron

Behandling

Uppföljning

Följ upp patienten och kontrollera behandlingsresultatet. Om patienten ej svarar på peroral behandlingen bör remiss till urolog övervägas.