Grundläggande om UKG

okt 23rd, 2010 | Filed under Diagnostik, Ekokardiografi (UKG), Fyslab

Introduktion

Hjärtat beskådas med ultraljud. Information angående klaffvitier, tryckförhållanden och hjärtrummens funktion erhålls på ett bra sätt.


M-mode

Innebär att ultraljudssignaler skickas mot hjärtat i en enda riktning. För att få ytterligare information månste man ändra transducerns riktning. Ett M-mode ekokardiogram ger ingen bild av hjärtat utan snarare ett diagram som visar hur positionerna av dess strukturer ändras under hjärtcykels gång. Tillåter att mäta exempelvis storlekar och dimensioner.


2-dimentionell mode

En nyare variant ger en 2-dimentionell bild av hjärtat vilket ger ytterligare information. Informationen inhämtas förenklat från en likadan ultraljudssignal som vid M-mode men med hjälp av en roterande kristall skickas signaler ut i många olika riktningar vilket samlat ger den 2-dimentionell bilden.


Simultan registrering

Genom att titta på M-mode samtidigt som 2D-bilden får man en bättre känsla för vad M-mode-diagrammet egenligen visar.


Doppler

När ultraljud reflekteras mot rörliga föremål ändras ljudets frekvens. Rör sig föremålet mot sändaren kommer det reflekterade ljudet ha högre frekvens än det utsända och vice versa. Föremålen utgörs i detta fall av röda blodkroppar. Flöden mot proben blir röda och flöden från proben blir blåa på skärmen.

Kontinuerlig doppler (CW) registrerar alla hastigheter längs hela dopplerstrålen, däremot är det svårt att veta var längts ultraljudslinjen hastigheterna är registrerade. Denna används när det intressanta flödet är det högsta utmed linjen. Är flödet riktat mot sändaren så hamnar hastighterna ovanför baslinjen och vice versa. CW används i rutinundersökningen vid mätning av tricuspidalisinsufficiens och hastigheter över aortaklaffen (ex vid AS). 

Pulsad doppler (PW) kan registrera hastigheter inom ett bestämt område. Nackdelen är att den inte kan registrera höga hastigheter. PW används vid mätning av pulmonalisflöde, mitralisflöde och lungvensflöde.

Access till hjärtat

4 st vanliga sätt finns att titta på hjärtat.

1) Hjärtat nås bäst i den parasternala arean som ligger 2-3 cm från sternum till vänster, I3-I5. Här finns oftast ingen lungvävnad framför hjärtat varför bilden blir bäst. 

2) Man ser också hjärtat bra från apex (apical approach).

3) Med transducern under processus xifoideus får man sen subcostala approachen.

4) De stora kärlen och hjärtbasen kan ses från den suprasternala notchen (supraternal approach).


De olika hjärtplanen

Olika delar av hjärtat ses bäst från de olika synvinklar. Man har enats om att hjärtat skall beskrivas från dessa tre grundvinklar.

1) ”Kortaxelplan”. Undersöker hjärtat i AV-planet. På kroppsytan är denna axel paralell med sternum och går från vänster midclavikel till höger höft. 

2) ”Långaxelplan”. Undersöker hjärtat från aortaroten till vänster kammares apex och inkluderar aorta och mitralisklaffarna. På kroppsytan än denna axel vinkelrät mot sternum och går ungefär från patientens högra skuldra till vänstra njure

3) ”Fyrkammarbild”. Vinkelrät mot såväl lång- som kortaxelplanen. Undersöker hjärtat från apex till hjärtbasen och är vinkelrät mot både bakre interventrikulära septum och interatriala septum. På kroppsytan är den paralell med sternum och inkulderar både apex och höger skuldra.


Genom parasternal approach kan man se såväl kortaxelplan som långaxelplan genom att vrida proben 90 grader. På bilden ovan ser man parasternal långaxelplan (a), kortaxelplan (b). På bilden till höger ser man även apikal fyrkammarbild (c).