ICD – 10

E06.1 Subakut tyreoidit

Bakgrund

Subakut tyreoidit är ett inflammatoriskt tillstånd i tyreoidea som nästan alltid medför smärta, feber, förhöjda inflammatoriska parametrar och tyreotoxiska symtom. Sannolikt är tillståndet associerat till ett virosinsjuknande. Antikroppar mot tyreoidea (TPOAk) förekommer ej mer frekvent än i en normalpopulation vilket talar emot autoimmun genes.

Inflammationen leder till ett sönderfall av tyreoideas folliklar vilket resulterar i en passiv utsvämning av follikelinnehåll, dvs tyreoideahormon, vilket ger tyreotoxiska symtom. Den inflammatoriska reaktionen kan vara uttalad med subfebrilitet, allmän sjukdomskänsla, förhöjda inflammatoriska parametrar.

Den tyreotoxiska fasen avlöses av en regenerationsfas, under vilken patienten har låga tyreoideahormonnivåer och hypotyreos (nästan alltid övergående).

Denna typ av relativt akut tyreoidit brukar benämnas bifasisk tyreoidit, utsvämningstyreodit eller destruktionstyreoidit. Till gruppen bifasiska tyreoiditer hör även tyreoiditer med autoimmun genes (sk tyst tyreoidit och postpartum-tyreoidit, se översikt Tyreoidea och graviditet).
  

Symptom 

• Eventuella virossymtom några veckor före insjuknande
• Hela (vanligast) eller delar av tyreoidea smärtar, strålar upp mot käken, eventuellt smärta vid sväljning
• Tyreoidea palperas kraftigt ömmande, och ofta lätt förstorad, ganska fast
• Inte sällan uttalad sjukdomskänsla med frusenhet, trötthet, muskelvärk, huvudvärk
• Ofta subfebrilitet, subakut tyreoidit kan vara en orsak till oklar feber

Utredning

Basal utredning vid misstanke om subakut tyreoidit omfattar tyreoideafunktionsprov och inflammatoriska parametrar (CRP/SR, LPK).

Under den initiala toxiska fasen ses förhöjt Fritt T4 och supprimerat TSH. CRP och SR kan vara kraftigt förhöjda (ibland 3-siffrig SR). Vid typiska fall behövs ej ytterligare utredning.

För att styrka diagnos kan finnålsbiopsi utföras som då visar förekomst av typiska flerkärniga jätteceller. Radiojodupptag/scintigrafi visar lågt/inget upptag av isotop. 

Differentialdiagnoser 

• Bakteriell tyreoidit: Sällsynt förekommande men kan vara svår att differentiera från subakut tyreoidit. Oftast är endast ett parti av körteln ömmande. Huden kan vara rodnad. Inflammatoriska parametrar är förhöjda men tyreoideaprover nästan alltid normala. Vid misstanke om bakteriell tyreoidit måste finnålsbiopsi utföras som då visar förekomst av leukocyter. Kom då ihåg odling av aspiratet.
• Blödning i tyreoidea: Akut insättande svår smärta. I allmänhet normala tyreoideaprover. Finnålsbiopsi visar typisk bild med blod eller tillstånd efter blödning.
• Tyst och postpartum-tyreoidit: Dessa tillstånd har autoimmun genes och den toxiska fasen ett mycket lugnare kliniskt förlopp utan smärta i tyreoidea. TPOAk förekommer i 95% av fallen. Den toxiska bilden är endast lätt såväl klinisk som laboratoriemässigt. Inflammationsparametrar normala eller lätt stegrade.

Behandling

• Okomplicerade fall sköts på primärvårdsnivå.
• Det är framför allt patientens inflammatoriska reaktion som skall behandlas.
  • Vid lätta symtom som är under avklingande kan man expektera.
  • Vid mer uttalade symtom ges NSAID/ASA i dos och duration efter symtom.
  • Vid uttalade symtom är behandling med steroider indicerad. En vanlig startdos är T. Prednisolon 30 – 40 mg efter besvär och kroppsstorlek, avtrappande under 4 – 6 veckor till 2.5 – 5 mg, för att sedan utsättas. Återkommer besvären får dosen höjas och nedtrappningen ske långsammare. Ibland kan besvären uppkomma i en annan del av tyreoidea vilket förlänger behandlingen.
• Om patienten har påtagliga tyreotoxiska besvär behandlas dessa med betablockad: T. Propranolol 10 – 40 mg eller motsvarande, nedtrappas gradvis. Patienten skall ej behandlas med tyreostatika, då det inte föreligger någon ökad tyreoideahormonsyntes.

Uppföljning

• Patienten blir i allmänhet besvärsfri inom några dagar och följs förslagsvis varannan vecka med kontroll av symtom, tyreoideaprover och CRP.
• I lättare fall är patienten besvärsfri och eutyroid inom en månad.
• I de fall patienten har steroidbehandling bör patienten följas till dess behandlingen är utsatt och några veckor till. Det räcker i allmänhet med laboratoriekontroll och telefonkontakt.
• Det är viktigt att komma ihåg att patienten senare (efter någon månad-månader) kan gå in i en hypotyreotisk fas, och patienten skall informeras om läkarkontakt vid hypotyreotiska symtom. Tyreoideprover bör av detta skäl kontrolleras några gånger under ett halvår efter patienten blivit bevärsfri och behandling avslutats. Uppvisar patienten förhöjda TSH-värden och symtom på hypotyreos bör tyroxinbehandling påbörjas (förslagsvis startdos 50 µg). Patienten skall kontrolleras var 6.e vecka, behandlingsmål TSH 0.5 – 2.5 mIE/L. Då patienten återfår normal tyreoideafunktion i 95% av fallen bör behandlingen omprövas efter 6 månader. Detta sker enklast genom att halvera dosen med kontroll efter 4-6 veckor. Om TSH då är normalt och patienten besvärsfri kan tyroxinbehandlingen avslutas.

Referenser

Internetmedicin: www.internetmedicin.se.