Icke malign smärta är oftast nociceptiv, dvs smärtan beror på verklig eller hotande vävnadsskada. Det finns dock i denna grupp patienter med ett betydande inslag av psykogen smärta. Det är därför särskilt viktigt att uppmärksamma huruvida patientens smärtbeteende står i proportion till bakomliggande sjukdom.

Patienterna kan delas in i två grupper :

1. Patienter där smärtan står i proportion till bakomliggande sjukdom och där psykologiska faktorer har underordnad betydelse.
2. Patienter där psykologiska faktorer har en stor eller dominerande betydelse. I denna grupp skall särskiljas patienter med kroniskt smärtsyndrom.

Behandling

• Använd främst perifert verkande analgetika, eventuellt med tillägg av svaga opioider.
• Patienter ur grupp 1 kan bli aktuella för kronisk behandling med starka opioider i särskilda fall.
• Patienter ur grupp 2 har ofta dålig effekt av alla typer av analgetika.
  • Initialt ses emellertid ibland en god effekt av starka opioider, men snart krävs upptrappning av doser. Detta beror på opioidernas anxiolytiska och euforiserande effekt (sk affektiv analgesi). I de fall då behandling med opioider bedöms oundviklig, skall man i görligaste mån undvika parenterala beredningar, eftersom patienterna kan ha en tendens att utveckla ”sprutfixering”. I dessa fall bör smärtspecialist konsulteras.
• Icke-farmakologisk behandling, t ex transkutan elektrisk nerv stimulering (TENS).
• Tidig sjukgymnastbedömning.
• Patienter i grupp 2 bör bli föremål för psykiatrisk bedömning för att utesluta ex depression.
• Patienter som uppvisar tecken på kroniskt smärtsyndrom kräver oftast särskild smärtrehabilitering. Analgetika skall i möjligaste mån undvikas, framför allt starka opioider.
• Antidepressiva, särskilt tricykliska som klomipramin och amitryptilin kan ha en rent smärtlindrande effekt hos patienter med långdragen icke malign smärta.
  • Doseras försiktigt.